Igår hände det. Sibbe satt i fåtöljen och pysslade med någonting, jag låg och vilade min stackars nacke i soffan. Jag hittade en bok som jag frågade honom om han ville läsa. Det blev full fart ner för fåtöljen. Jag hade inte glasögonen på just då, men jag såg ändå hur han - inte helt olik en zombie - sträckte ut båda händerna för att liksom nå soffan. Då han inte gjorde det så tog han ett steg, helt själv, utan att hålla i sig! Ett steg. Det är så det börjar.
Samma var det för oss idag, ett stort steg till. För första gången sedan pappaledigheten så orkade jag mig bort till öppna förskolan. Jag har känt mig som en riktigt dålig pappa som inte gått dit och gett honom social stimulans innan. Han blev överlycklig bara han fick komma ner ifrån vagnen i en främmande miljö och trots att han var dödstrött redan innan vi gick så lekte han flitigt i en och en halv timma. Gött mos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar