Sibbe smäller ner handflatan i bordet och ser bestämd ut. Som om han säger: "Nu får det vara nog!" Vi andra har pratat i munnen på varandra tillräckligt, tänker han kanske. Eller så har det att göra med hans nya fix-idé att sitta och trumma med händerna på olika saker. Den lilla gula tamburinen var nog först. Ester försökte lära honom hur man kunde spela på den, varvid Séur lade ner den på bordet och klappade till den gång på gång. Sedan har han fortsatt. Idag låg han på golvet i badrummet och såg upplyst ut då han fick klang i tvättmaskinen. "Bam bam bam" :) Little drummer boy.
Just i detta nu ligger han på golvet framför soffan (han låg långt närmare den här stolen nyss). Han ropar på sin lilla lejonbjällra. aaaaahhhhhhhhh iiahhhhhaaaaaaaaaa adda ajha da eeee eeeehhhhh ndadjeja dada
HAHAHA, nu ligger han in under soffan med bara huvudet som sticker ut...och han försöker komma ännu längre. Vinklar liksom huvudet av och an för att få till backen. Ester skriker på mig att Sibbe har fastnat under soffan. :)
Det går helt enkelt inte bara framåt här hemma...trots att det på ett vis gör det. För det var ju det jag tänkte skriva här näst; att det går snabbt framåt för Sibbe just nu. Det är väldigt skönt att han kan ligga på golvet själv, även om han vägrar att vara ensam i rummet. Går man iväg för att hämta Teh-vatten eller liknande så bryter han nästan ihop, men sitter jag framför datorn och skriver medan han är på äventyr mot soffan eller, som nu, bort mot balkongen där majskrokarna råkade ligga i sin påse.
På så vis är han väldigt likt sin pappa... Det är mysigt att ha någon i närheten, men man behöver inte aktivt vara med och göra saker tillsammans, bara att finnas i periferin räcker. Annat var det med systern... hon vägrade ju att ligga ner på mage överhuvudtaget.
Nu är det pappas stol som gäller...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar