Plötslig spädbarnsdöd

Jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin behöver få veta hur det känns att förlora ett barn. Det räcker med extrakontrollerna pga. minskad aktivitet i magen under graviditeten och det faktum att Séurs hjärtljud gick ner tillräckligt mycket för att till och med oroa sjukhuspersonalen under förlossningen. I morse fick jag känna på den där ångesten ett par sekunder igen; lilleman låg bredvid mig i sängen hela natten, Axel sov på soffan för att få sova (vilket han ändå inte fick eftersom Ester vaknade med jämna mellanrum...) Det bästa för spädbarn sägs vara att sova på rygg i egen säng, helst med napp, för att undvika plötslig spädbarnsdöd. Om de sover i föräldrarnas säng ska de ha mycket utrymme, vilket ju ändå fanns eftersom det bara var vi två.

Séur åt vid 00.30 och sen igen vid 03.15, vilket kändes helt okej. Vi somnade om efter 3.15-amningen och vid 4.30 vaknade jag igen. Séur låg med ansiktet bort från mig, inga problem att få luft med andra ord. Jag kände ändå efter om han andades, en reflex som sitter nånstans i ryggmärgen. Jag började med det när Ester föddes och de få gånger hon sover i vår säng nuförtiden så känner jag fortfarande efter när jag vaknar mitt i natten. Man kan aldrig vara för säker, även om hon knappast kommer drabbas av plötslig spädbarnsdöd. Ångesten som gick genom kroppen när jag inte kände att hans mage rörde sig upp och ner som den borde går inte att beskriva med ord! Som tur var så räckte det att skaka lite på honom för att han skulle röra sig och grymta tillräckligt för att visa att han fortfarande levde. Kanske var det bara pyjamasen som var knölig i kombination med att jag bara var hjälpligt vaken som gjorde att jag inte kände något, men på något sätt var det ändå rätt tacksamt att han gnällde så pass att jag vaknade av det ungefär en gång i halvtimmen resten av morgonen...