Tröttmössa

Sibbeliten ville gå och lägga sig en stund på eftermiddagen. Synd bara att han inte hann ända fram till sängen!

Den svartvita tog jag häromdagen när jag försökt väcka barnen i 10 minuter. Det gick sådär.

Sibbes första solo-sång

Bloggers dumma funktioner låter mig inte lägga in filmen direkt här, så här har ni länken:

https://www.youtube.com/watch?v=COGGQqABQsY

"Stackars mig"

Sibbe är inne i en sådan där tid då det händer nya saker som man vill skriva om VARJE DAG. Jag ska försöka samla upp en del av det jag tänkt på trots att jobb och flytt tagit upp mest av tankeverksamheten på sistone...

Just ja! Hahaha, han är för skön. Ni som följer hans blogg noggrant har säkerligen något minne av att han hävdade sig vara farfar eller mormor beroende på utstyrsel. Jag slängde ut en funderare på vad han skulle ha på sig då han upplevde sig som farmor eller morfar. Svaren har inkommit! I något slags glädjerus för att snart få gå och lägga sig så inbillade han sig en kväll om att han hade nattlinne. Kanske hade han en extra stor tröja på sig, men inte var det något nattlinne i alla fall. Hur som helst så var han starkt övertygad. "Jag har nattlinne, jag är farmor", sade han lika övertygande. Så, morgonrock = mormor, blötkammat hår = farfar, nattlinne = farmor...men morfar då? Håll nu i hatten Leffe. Jag har ingen aning om vart ifrån han får sina idéer. Vi har ingen erfarenhet av att morfar skulle ha fått för sig att denna klädstil skulle vara passande i Sibbes sällskap och jag är övertygad om att Sibbe inte har det häller. Men nu kommer det: Då Sibbe hade duschat och torkat sig hoppade han ut i hallen och körde en liten nakenfis-dans ackompanjerad till ett glatt konstaterande om att "Jag är nakenfis, jag är morfar". Ja... han har tydligen koll på sina inbillade iakttagelser också, för han håller sig till dessa konstateranden då och då. Sen var han iofs. farmor även då han drog på sig någon slags peruk här om sistens, men det är ju inte motsägelsefullt det heller. Jag undrar vad som skulle hända om man gav honom fria händer i en stor utklädselsgarderob.

Till julklapp så fick han en radiostyrd Blixten McQueen - per firat tillfälle :) Det var helt perfekt, för ungarna har lekt tillsammans med de båda maskinerna jättemycket. Sibbe förklarar ofta sin kärlek till Blixten och ska ibland ha med någon av dem (tre, för vi hade en liten metallblixten innan) med på alla möjliga ställen. En kväll hade han, liksom vi minns att hans syster gjorde förr, radat upp sina Blixtar på sängkanten i vårat sovrum. De stod i storleksordning och de var "Pappa-blixten, Tetti-blixten och Sibbe-blixten".

Det vore väl inte mer än rätt att nämna hans nya krafuttryck-samt-ifyllnadsord (alltså det han säger då han inte vet vad han ska säga). När man växer upp så vill man ju lära sig att ta för sig och slå sig fri från sina föräldrar. De första försöken kan tyckas väldigt tafatta, men vi vet nog vad som föregår, lille herrn. "Pappa, jag vill inte sova", sade han då kommit in i minst andra andningen runt 22.30 en kväll under jullovet. "Det är inte läggdags än", fortsatte han irriterat, precis som att han visste att han hade fel. Jess tog honom åter in till sovrummet för ett försök, eftersom jag redan legat där inne med honom en sväng. "Bajskorv! Jag får säga bajskorv, du får inte säga bajskorv!", sade han till henne då de gick mot sovrumsdörren. Jess frågade varför hon inte får säga det om han nu får det, svaret: "BAJSKORV; BAJSKORV!". Could have seen that coming.... Men som sagt, ordet har tydligen många användningsområden. Ta till exempel då Sibbe spontant började be för maten innan vi satte gång att äta en kväll: "Gode bajskorv, signa maten amen!" - pause - så utbrast han glatt och förundrat emot oss föräldrar: "den var väl bra!?". Vad ska man säga... kanske inte så lämpligt, men som vanligt har Gud fullt med tålamod så varför ska inte vi ha det. Det märktes att Séur var stolt över att han lett oss i bordsbön och det tycker jag han ska vara.

Så, till sist, har vi rubriken. En dag kom han och sade att han hade ont någonstans, jag tror det var magen, eftersom han hade gått in i något eller så. "Jag har ont här", så pekade han och tittade upp väldigt förebrående mot mig. Orden nästan spilldes ut i en liten suck mellan två nerböjda små läppar: "Stackars mig". Det har sedan hänt ett par gånger till då han klivit på något eller dylikt. Skönt att han verkar kunna uttrycka känslor och lyssna på sig själv :)

Äc6HM-

Ja, Äc6HM- det var vad Sibbe hade skrivit till Jess på facebook innan han informerade mig att "Jag har skivit". Det ska börjas i tid!

Séur har varit sjuk nu ett tag. Först magsjuka och nu verkar han ha någon generell förkylning med tillhörande feber, känslig hud och ont i benen. :( Det var riktigt jobbigt att åka och jobba här om sistens då man hade en 40-gradig feber-unge hemma i soffan. Men något av det bästa jag varit med om i mitt liv var då jag väl kommit hem ifrån ett gäng jobbpass och Sibbe blivit lite friskare igen. Då kommer han och klättrar upp i mitt knä, tittar på mig - med ett fortfarande sjukt och milt plågat ansiktsuttryck - och säger: "Jag älskar dig".

Sedan, när han kommit igång igen, så var det tillbaka till att försöka lära honom hyfs. Pappa blev lite arg och sträng då Sibbe tryckte in sin tumme rakt i ögat på pappa fast att pappa hade sagt till om det precis innan. Då skulle Sibbe minsann säga förlåt. Då blev det gråt och sedan verkade Séur allergisk emot pappa i flera timmar. Så, när mamma Jess släppt ner Sibbe på golvet för en stund så tittade Séur fortfarande skeptisk på sin pappa. Men när pappa öppnade sin famn mot honom och frågade om det fanns en kram till pappa så kom han tvekande fram och fick i alla fall ta emot en ordentlig kram. Då pappa frågade vad man säger då man gör illa någon så svarade Sibbe direkt "Förlåt". Sedan 'blygade' han iväg mot mamma igen.

Men så kom en ny våg krämpor, som sagt. "Vart har du ont?", frågade jag. "I bordet", sade Sibbe, och tillade: "stackars mig".

Men NU, på självaste julafton, så verkar han äntligen utvilad efter att ha sovit bort hela Kalle anka med tillhörande glögg....

God jul!

Det är en underbar känsla

att se sin tvååring börja smygäta det som finns framme när maten tar för lång tid att bli klar, när det som finns framme råkar vara broccoli och kokta morötter. När han gång på gång smyger ner handen i skålen för att ta mer och sen inte vill ha nån mat för att grönsakerna är roligare.

Fast när han väl fick smaka portergrytan åt han fyra (små) portioner ändå. Hungrig anyone?

Släktdrag

Hej hej. Nu kanske vi har skrivit om det här en gång förut, jag vet inte, men here it goes:

Sibbe verkar hur som helst tycka att han ser vissa likheter i honom själv och sina far- och morföräldrar. Det har hänt ett par gånger att han, då han har morgonrock på sig, speglar sig i hallspegeln och säger att "Jag är mormor!". Tydligen ser han ut som mormor bara han sätter på sig en morgonrock. Då Jess nyligen hade luskammat barnen på morgonen så var Sibbes hår ovanligt platt och lite blött. Han ställde sig framför spegeln och konstaterade högljutt att "Jag är farfar!". Undra vad som skulle få honom att bli farmor eller morfar :))

Här om dagen råkade jag prutta (*aldrig hänt förut, men det var väl bara en tidsfråga :)), Sibbe kom fram till mig, klappade mig lite på ryggen då jag skulle hjälpa honom med skorna, och sade lite tröstande: Försäkta dig, du pruttade". :)

Vagnmeckar-Sibbe

Syrrans gamla plastkundvagn är ju en favorit att härja runt med för Sibbe fortfarande. Nyss kom han in i köket med den och sade "Den är trasig!". Ena framhjulet var borta. Den är gjord så att man enkelt kan skruva fast eller loss olika delar på den, även så hjulen. Så Sibbe satte sig för att mecka då han hittat upp en - för honom - lämplig reservdel. Han trädde på en skyddsring från en nappflaska som är ungefär lika stor som ett hjul. Men det är klart, det är ju alldeles ihåligt och omöjligt att skruva på plats. Snyggt försök i alla fall och Sibbe kunde ju gå iväg med vagnen oavsett....